En torsdagskväll med guldkant

Igår kväll träffade jag några fina vänner. Vi åt smörgåsar och frukt, drack julmust, och avrundade det hela med glass och kolasås.
 
 
 
Vi tog tillfället i akt, och gjorde lite reklam för Heinz. God ketchup, det där...

Sen, i brist på andra spel, spelade vi kort, "Ryska tecken". Julia och Jakob vann överlägset... Vilket i och för sig föga överraskande, med tanke på att min reaktionsförmåga inte är något att hänga i julgranen, precis. Nä. Jag kan nog bättre, revansch nästa torsdag?
 
Sådär annars, på tal om trevliga kvällar, så är jag glad.
 
Jag har nämligen fått träffa en gammal vän igen. Gud.
 
Jag brukar ibland tänka mig Guds ledning som en vind, och under en lång, lång, tid har jag bara kunnat se hur vinden blåser i trädtopparna. Jag har kunnat ana den, åt vilket håll den försöker puffa mig, men jag har bara sett allting på håll. Jag har försökt följa den i någon mån, men jag har inte kunnat känna den: Är det medvind, är det motvind? Är den varm, är den kall?
 
Så, plötsligt, känner jag bara hur vinden har nått marknivå; jag kan ana Guds leende ansikte. Vinden är varm.
 
Lottdragningens tid är förbi.
Funderingar | Kortspel | |
Upp