”Bara” vara
Tänkte skriva något om morgonen när jag vaknade och finally had made up my mind. När jag gav det svartvita korgen.
Efter år av disharmoni kände jag mig äntligen fridfull.
Att vara är svårt. Speciellt om man försöker vara allt; vara den jag vill vara, vara den andra förväntar sig jag ska vara, vara den jag borde vara, vara den jag har lust att vara. Varandet blir ännu svårare när konsekvensen av ett misslyckande är evig förtappelse, skam, ångest, oro och rädsla. Där har jag suttit i en bur av förväntningar och krav med ångesten som fångvakt.
Till sist kunde jag inte vara längre. Jag visste inte vem jag var för jag var samtidigt allt och ingenting. Livet kändes som en dröm. Absurt och surrealistiskt. Och jag var arg, bitter och led på livet.
Jag var tvungen att bestämma mig. Stå för vem jag är och vad jag gör. Fatta mina egna beslut och inte vänta att omgivningen eller omständigheterna gör mina val. Våga ha fel. Tänka fel, tycka fel. Ta risken att allting går åt skogen, men förtrösta på att saker nog ordnar sig ändå.
Inte vara bara för att.
Plötsligt bryr jag mig lite mindre och samtidigt lite mer. Mindre om vad andra tänker om mig och mer om livet. Människor. När jag återfått känslan av att någonting har en betydelse, spelar någon roll.
Det känns som att jag krupit ur en låda där allting varit givet. Där att tycka och tänka inte haft någon större mening för allt är redan givet. Och det kanske det är, men i så fall vill jag upptäcka det själv. Inte acceptera vad som helst utan vidare för att jag är rädd för vad som händer om jag inte gör det. Tycker det blir mer äkta så.
Jag har kommit en bit framåt. I någon riktning. Mig själv och livets pissighet får jag alltid leva med, men det finns ändå så mycket vackert. Och nu vill jag åtminstone fortsätta gå.